Att få verktygen att dansa

I can see you! Ett lusöga i elektronmikroskop.
Eye of a louse. Picture: Martin Jönsson-Niedziolka

Svepelektronmikroskop (SEM) tillhör standardutrustningen på många forskningsinstitutioner idag. I och med att instrumenten har blivit allt mer automatiserade har antalet potentiella användare ökat dramatiskt. Numera kan en ovan användare ta helt ok bilder av enkla prover efter bara några timmars träning. SEM ses därför som en "enkel" teknik, inte så olik vanlig ljusmikroskopi*.

Situationen var helt annan bara för 10-15 år sedan. Då gjordes de flesta inställningarna manuellt, ofta med mikrometerskruvar direkt på elektronkanonen. Ofta kunde det ta en erfaren användare en halvtimme att över huvud taget få fram någon som helst bild. Att slänga in ett prov och tio minuter senare gå därifrån med ett gäng bilder i 500k förstoring var inte att tänka på.

Den här veckan befinner jag mig hos FEI i Eindhoven för en avancerad kurs i användande av mikroskopet vi köpt till institutet. Jag har sett mig som en hyfsat erfaren användare - långt ifrån specialist, men inte en nybörjare - men det är en fröjd att se hur kursledaren får sitt instrument att dansa. Vi får mängder av tips och tricks som gör det möjligt att ta bilder vi tidigare trodde att vårt instrument inte klarade av.

Demokratiseringen av teknologier är nästan till fullo av godo, men det finns åtminstone två nackdelar. Den första är att publikationer idag är fulla av medelmåttiga till usla SEM-bilder (eller AFM, Fluorescens, etc) på samma sätt som digitalkameran (och framförallt mobilkameran) fick oss att drunkna i usla foton på folks husdjur/barn/frukostar. Den andra nackdelen, och den som är tristare, är att den allmänna tillgången gör att vi tappar respekten för hantverket. Vi ser oss alla som experter och glömmer de verkliga experterna. Veckans kurs är en påminnelse att det finns ett steg bortom peka-klicka-kameran. Det är härligt att se FEIs specialist hantera sitt mikroskop på samma sätt som det är att se en skicklig fotograf eller målare.

All respekt till dem som verkligen får sina verktyg att dansa.

* Jämförelsen är passande på mer än ett sätt. Den som någon gång arbetat med ett avancerat ljusmikroskop i händerna på en kunnig operator vet vilka möjligheter som finns, och vilket kunnande och erfarenhet som krävs för att locka fram dem. Det är ljusår från skolans tubmikroskop.

En ömtålig förbindelse

Photo by Beige Alert.

Ädelgaserna är, som namnet antyder, extremt obenägna att reagera med några andra ämnen. Länge sågs det till och med som en kemisk princip att de var helt inerta. Det beror på att alla deras elektronskal är helt fyllda, vilket gör det extremt svårt - närapå omöjligt - att få dem att vare sig ta emot en ge bort en elektron. Först 1962, över 60 år efter de första ädelgaserna isolerats, lyckades Neil Bartlett vid University of British Columbia i Vancouver med konststycket att få xenon att reagera med det oerhört starka oxideringsmedlet platinahexaflourid (PtF₆) och bilda ett salt av xenonhexafluorplatinat.
Idag har runt hundra olika ädelgasföreningar framställts. De allra flesta flesta med just xenon som är den tyngsta av de stabila ädelgaserna och därmed den mest reaktiva av dem.

Ju mindre atomerna är, desto hårdare håller de fast i sina elektroner, och ju svårare är det att få de att reagera med något. För neon har inga stabila föreningar lyckats identifieras ens teoretiskt. Helium har en ytterst svagt bunden dimer (He₂) som lyckades mätas indirekt 1966, och till och med det är ifrågasatt. Men i PRL i veckan publicerades en artikel där forskare vid University of Nevada at Reno lyckats tillverka LiHe genom att kollidera litiumatomer med ett heliumgasmoln i vakuum vid en temperatur runt 4 K. I den stabila miljö lyckades de inte bara tillverka LiHe, utan också undersöka det spektroskopiskt. Man bestämde bindningenergin för molekylen till löjligt lilla 6 mK (ca 0,05 J/mol för kemister, och nej, jag har inte glömt ett k).

Det måste vara något av den mest delikata omfamningen man kan tänka sig. Typiska bindningsenergier ligger runt några hundra kJ/mol dvs ca 10000 gånger starkare är hos LiHe. Det gäller att vara försiktig om man skall kunna göra experiment med sådana molekyler.

Källor:

• Spectroscopic Detection of the LiHe Molecule, Naima Tariq, Nada Al Taisan, Vijay Singh, and Jonathan D. Weinstein, Phys. Rev. Lett. 110, 153201 (2013) (gratis pdf)
• A Fragile Union Between Li and He Atoms, Bretislav Friedrich, Physics 6, 42.
• Neil Bartlett and Reactive Noble Gases - ACS International Historic Chemical Landmark.
• Impossible chemistry: Forcing noble gases to work, Philip Ball - New Scientist.

"Det progressiva Polen"

I söndags sändes, med ovanligt god timing, i Godmorgon, världen! ett reportage av Daniel Alling om det "Progressiva Polens nya ansikten". Det handlade om sejm-ledamöterna Robert Biedroń och Anna Grodzka, öppet homo- respektive transsexuella. I reportaget säger Biedroń att han ute i samhället inte får höra så mycket antihomosexuella påhopp som i kammaren. Polackerna är mer progressiva än deras representanter.

Vad som inte nämndes i reportaget är det klavertramp den förre presidenten och frihetshjälten Lech Wałęsa gjorde i en intervju* i fredags. Wałęsa uttryckte sitt missnöje med hur en minoritet retar majoriteten med sina marscher  demonstrationer ... Han är demokrat till hundra procent, men inte när en minoritet går ut över majoriteten  De homosexuella är en liten minoritet som bör veta sin plats. På frågan om homosexuella ledamöter bör sitta på sista bänken i sejmen svarar han "Självklart." Pressad på varför sexuell läggning skall ha något inflytande på placeringen i kammaren säger Wałęsa att de bör sitta längst bak, eller ännu hellre bakom väggen - "för det är så mycket de representerar."

Uttalandet har fått massiv kritik i Polen - mest från de vänsterliberala Palikotrörelsen och SLD - men även från annat håll. Lech Wałęsas son, Jarosław, som är EU-parlamentariker, sa att han tog sig för pannan när han hörde intervjun. Janusz Palikot och Wanda Nowicka kommer i veckan att byta platser i sejmen med Biedroń och Grodzka så att de hamnar på första raden och inte bakom väggen.

Och kanske är det inte Wałęsas uttalande som är det viktiga, utan protesterna mot den gamle hjälten Wałęsa** som ett tecken på utveckling. Wałęsa, Kaczyński, Gowin och Pawłowicz må representera majoriteten i dag, men toleransen kommer obevekligen till Polen också. Det som för 25 år sedan var det progressiva Polens ansikte är nu en bild av en reaktionär föredetting som inte inser att tiden springer ifrån honom.

Andra bloggar om Polen, politik, homofobi

* Det aftonbladska "rasar" i rubriken är väl dock ganska överdrivet. Om man ser intervjun är det knappast en rasande, utan ganska, lugn Wałęsa man ser.
** Man bör dock komma ihåg att Wałęsas ställning är betydligt starkare i utlandet än i Polen. De flesta polackerna tröttnade på honom när han misskötte arbetet som president. Man tolererar honom som kommentator, men väldigt få skulle rösta på honom till en politisk position idag.

Kvinnliga toppforskare

Alltför ensam - Anne L'Huillier.

Vi har ett EU-finansierat projekt för att höja visibiliteten för forskningsinstitut i de nya EU-länderna. En del i projektet är att vi bjuder in europeiska toppforskare att hålla en presentation hos oss stanna en dag för att tala med de olika forskningsgruppledarna. På så vis hoppas vi, förutom att vi får höra intressanta föredrag, också att besökarna skall eventuellt komma ihåg oss.

De flesta inbjudna, och nästan alla har tackat ja, har varit mottagare av Europeiska forskningsrådets Advanced Grants (ERC AdG).  Det forskningsmedel som enligt ERC själva:

...allow exceptional established research leaders of any nationality and any age to pursue ground-breaking, high-risk projects that open new directions in their respective research fields or other domains.

Institutet har sett det som ett kriterium på att en forskare är erkänd som toppforskare. (Och det gör det lättare att försvara specifika inbjudningar vid en eventuell revision.) Tyvärr är könsfördelningen på de inbjudna talarna ungefär den förväntade... eller värre. Alla inbjudna talare har varit män.* Så, häromdagen satte jag mig ner för att titta på vilka som fått ERC AdG och om det finns några intressanta kvinnliga forskare bland dem. Det var en rätt deprimerande läsning. Efter att gått igenom knappt halva listan av 1200 mottagare uppskattade jag att ca 10% av PIs (Principal investigator - forskningsledare) var kvinnor - de flesta inom medicin, genetik och humaniora. Alltså inte sånt som passar på ett fysikalkemiinstitut. Jag lyckades hitta två kvinnor som jag gärna skull bjuda in och höra (om jag var ansvarig för inbjudningar vill säga); Anne L'Huillier som sysslar med attosekundlasrar i Lund och Marie-Paule Pileni som forskar om nanokristaller i Paris.

Det borde finnas fler! Reservation för att många kanske döljer sig bland de sista 700 projekten, men ERCs lista suger - man måste klicka sig fram 10 projekt i taget med 10s laddningstid mellan varje sida. Så, om någon läsare känner till en passande föreläsare så hojta.

För övrigt var min uppskattning av 10% kvinnliga PIs inte så illa. Enligt statistik från ERC är andelen kvinnliga PIs med accepterade AdG 11,8%. Men, det är inte hela historien, kvinnliga forskare har även en lägre successrate än manliga. 14% av ansökningarna inkom med kvinnliga PIs. Inom Physical Sciences och Engineering (PE) är det 7% av anslagen som har kvinnlig PI (av 8% av ansökningarna).

Man kanske kan glädja sig åt att andelen kvinnor bland Starting Grant-mottagarna är något högre, ca 24% (20% inom PE). Å andra sidan har den andelen varit konstant under flera år.

Andra bloggar om vetenskap, forskning, kvinnliga forskare, könsfördelning, ERC, forskningsfinansiering

* Nu har vi ju haft 9 föreläsningar, så tyvärr motsvarar det i princip fördelningen av AdG-mottagare.

Funkar en hävert i vakuum?

Bild från Wikipedia.

Jag snubblade över en kul artikel* häromdagen. Det handlar om huruvida en hävert fungerar i vakuum. Vid en första anblick verkar det ju som om svaret självklart vore "nej". En hävert fungerar ju genom att luften trycker på ytan i det övre kärlet och det tvingar ny vätska upp i röret när den töms ut på en lägre nivå än ytan. Det är samma princip som när vätska pressas upp i ett barometerrör. Det ger en maximal häverhöjd på Z_max = P/gρ, där P är trycket på vätskeytan, g är gravitationsaccelerationen och ρ är vätskans densitet.

I vakuum skulle alltså maxhöjden vara exakt 0. Men, det finns en annan kraft som kan hjälpa vätskan att flyta över kanten - vätskans dragkraft. Det finns en viss attraktionskraft mellan molekylerna i en vätska, och när man tömmer ut vätskan ur hävertröret drar den med sig mer vätska över kanten. Men, det kräver att inga bubblor uppstår som bryter vätskekedjan. Just det här är ett problem i vakuum - vätskor tenderar till att avdunsta när man sänker trycket. Alltså krävs en vätska med mycket lågt ångtryck. Exempel på sådana vätskor är t.ex. kvicksilver eller silikonolja. Ett annat exempel, som används i den här artikeln är s.k. jonvätskor som i princip är flytande salt. Det krävs också att vätskan gasas ur noggrant. Alla vätskor innehåller en viss mängd lösta gaser, och de frigörs i form av bubblor när man sänker trycket.

Trots alla de här problemen lyckas man visa** att det går utmärkt att använda en hävert i vakuum, förutsatt att höjden över kanten inte är alltför stor.

Vad jag verkligen gillar med den här artikeln är hur mycket jobb författarna har lagt ned på ett experiment bara för att det är kul. En vakuumhävert lär knappast ha en stor praktisk nytta. Däremot är det ett utmärkt sätt att demonstrera olika fysikaliska principer, samt värdet av att faktiskt genomföra experiment för att testa hypoteser. En video som visar experimentet finns naturligtvis på YouTube.


* Boatwright, A. L., Puttick, S., Licence, P. (2011). Can a Siphon Work In Vacuo? Journal of Chemical Education, 88(11), 1547–1550. doi:10.1021/ed2001818 (Som vanligt går det bra att fråga om en kopia.)
** Nu var Boatwright et al. inte först att visa det. M.C. Nokes genomförde ett liknande experiment redan 1948, men han hade problem med bubbelbildning i hävertslangen.

PiS: Homosexuella är värdelösa

Förevisar det moraliska förfallet.

I veckan debatterades homosexuella partnerskap åter i sejmen, och åter röstades det nej till att tillåta homosexuella att registrera partnerskap. Det var ett mycket begränsat förslag som togs upp till diskussion. Det var inte frågan om homoäktenskap utan att homosexuella* skall kunna registrera sig som partners och bland annat kunna få information om partnerns tillstånd om denne är på sjukhus och liknande saker, ungefär som ett svenskt samboförhållande. Förslaget har kritiserats från liberalt håll för att inte vara tillräckligt; förutom att det inte är ett giftermål innehöll det inte heller möjlighet att taxeras gemensamt (vilket gifta kan i Polen), naturligtvis inget om homoadoptioner o.s.v. Förslaget kritiserade också från konservativt håll för att det.... nämnde homosexuella, antar jag.

Det var den liberala (nåja) delen av Medborgarplattformen som lade fram förslaget. I ett hårt nederlag för premiärminister Tusk och en seger för justitieminister Jarosław Gowin röstade partiets konservativa ledamöter ned förslaget. Likaså regeringspartnern bondeförbundet PSL För var SLD och Palikotrörelsen. PiS var så klart jättemot!

Men det mest anmärkningsvärda med omröstningen var det som sades i kammaren under debatten. Från framförallt PiS ledamöter gavs uttryck för ultrakonservativa, nästan gammaltestamentliga, åsikter. Värst var Krystyna Pawłowicz, professor i rättsvetenskap, från PiS. Ett urval av hennes medmänskliga kärlek:

W relacjach homoseksualnych nie ma żadnego pożycia, jest najwyżej jałowe użycie drugiego człowieka, traktowanego jak przedmiot.
I homosexuella relationer finns inget samliv. Det är på sin höjd ett ofruktbart utnyttjande av en annan person, behandlad som ett föremål. 

Hon tycker inte heller att homosexuella borde få synas, av estetiska skäl:

Zjawisko związków jednopłciowych jest sprzeczne z naturą, projekty są sprzeczne z konstytucją, zmierzają do jej obejścia, są szkodliwe, niesprawiedliwe, naruszają zasadę równości, prawo do intymności, ekshibicjonistycznie pozwalają obnosić w przestrzeni publicznej skłonności seksualne, czyli naruszają poczucie estetyki i moralności większości Polaków. 
Fenomenet med enköniga partnerskap är emot naturen, projekten [att tillåta homosexuella partnerskap] är emot konstitutionen och försöker kringgå den, är skadliga, orättvisa, i strid med jämställdhetsprincipen och rätten till privatliv, tillåter exhibitionistiskt att ståta med sin sexuella läggning i offentligheten vilket retar de estetiska och moraliska känslorna hos en majoritet av polackerna.

Men framför allt så tycker hon inte att homosexuella tillför samhället någonting:

Społeczeństwo nie może fundować słodkiego życia nietrwałym, jałowym związkom osób, z których społeczeństwo nie ma żadnego pożytku
Samhället får inte sponsra det sköna livet i obeständiga, sterila partnerskap mellan personer som samhället inte har minsta nytta av.

Artur Górski från Solidarna Polska vet tydligen ett och annan om homosexuella förhållanden:

Nie ma wątpliwości, że pomiędzy dwoma mężczyznami czy dwiema kobietami może istnieć jedynie przyjaźń, a nie miłość, a już zupełnie nie miłość małżeńska. To nie jest tylko kwestia religii, lecz także biologii...
Det råder ingen tvekan om att mellan två män eller två kvinnor endast kan existera vänskap, inte kärlek, inte och rakt inte den äktenskapliga kärleken. Detta är inte bara en fråga om religion, utan också biologi... 

Och för att understryka allvaret frågade han retoriskt "varför vill ni legalisera samhällets moraliska förfall?" Górski var för övrigt den som när Obama valdes till president för fyra år sedan förklarade att det var "slutet på den vite mannens civilisation".
Jag kan fortsätta hur länge som helst, men ett sista citat, från en intervju med PiS-ledamoten Anna Sobecka som förklarar varifrån bögar kommer:

Homoseksualizm to choroba. To są nieszczęśliwi, chorzy ludzie. Wyyobraźcie sobie rodzinę, w której dziecko nie znajduje miłości. Ojciec pije i bije, a matka w obawie przed mężem pozwala mu na to. Takie dziecko szuka miłości poza domem. Gdy ma pecha, może trafić na innego mężczyznę. I stąd się biorą geje.Homosexualitet är en sjukdom. De är olyckliga, sjuka människor. Föreställ er en familj där barnet inte finner kärlek. Pappan dricker och slår, och mamman i fruktan för sin man tillåter honom att göra det. Ett sådant barn söker kärlek utanför hemmet. Har det otur, kan det stöta en annan man. Och därifrån kommer bögar.

En av mina favoritledamöter, den öppet homosexuelle Robert Biedron från Palikotrörelsen, som egentligen var missnöjd med det begränsade partnerskapet som var föreslaget, har haft det hektiskt, med dussintals framträdanden i TV och radio. Han presenterar en sund röst som motvikt till den konservativa homofobin.

Wielu z państwa posłów i posłanek żyje przecież w takich szczęśliwych związkach małżeńskich. Stąd mój apel dzisiaj: podzielcie się tym szczęściem z innymi.
Många av ni parlamentsledamöter lever i just sådana lyckliga äktenskap. Därav min vädjan idag: dela denna glädje med andra.

Vad man hör från den reaktionära falangen är ett språkbruk man hoppades tillhörde en annan tid. Inte ett modernt samhälle i dagens Europa. Det är nästan obegripligt att en person som Pawłowicz inte är paria. Bara föreställ er att hon istället för homosexuella talade om judar. Tyvärr visar sig Polen här från sin sämsta, mest oförlåtande sida.


* I själva verket vem som helst, oavsett kön. Dvs heterosexuella som inte vill gifta sig skulle också kunna ingå partnerskap. På det viset var förslaget mycket likt ett svenskt samboskap.

Andra bloggar om Polen, partnerskap, homoäktenskap, homofobi, politik

Bilköp - ytterligare en övning i byråkrati

Att köpa ny bil i de flesta länder innebär att man: 1. Bestämmer sig för en bil, 2. betalar den och 3. åker hem med den nya bilen. Ok, det kan finnas ett väntesteg mellan 1 och 3 där bilen levereras till handlaren.

Polska myndigheter tycker att det här är för enkelt. Efter steg 1 och 2 åker man till bilhandlaren och får registreringspapper* på bilen samt faktura. Med dessa åker man till sin kommuns (gmina) kommunikationsavdelning för att registrera bilen och få sina nummerplåtar. Man fyller i ett formulär (för hand) med uppgifter om ägarens namn, adress och personnummer samt bilens modell och VIN-kod. Detta lämnar man tillsammans med ID-kort och pappren från bilförsäljaren till en dam i en lucka som skriver in allt i datorn, samt tar kopior på alla dokument**. Därefter får man ett inbetalningskort på ca 80 zlotys som man tar med sig till kassan. När man betalat tar man med sig kvittot tillbaka till damen som lämnar över registreringsskyltar samt ett temporärt registreringsbevis som man alltid måste ha med sig när man kör.

Med nummerskyltarna åker man igen till bilhandlaren och kan hämta ut sitt nya fordon. När man fått bevis på att man betalat sin trafikförsäkring åker man återigen till myndigheten för att byta ut det temporära registreringsbeviset mot ett permanent.

Naturligtvis kan saker gå fel på vägen. I vårt fall hade bilförsäljaren missat att skriva in mitt namn på fakturan. Där stod bara fru mjn. Alltså kunde jag inte stå som ägare till bilen. Efter en extra tripp till bilhandlaren för att ordna ett rättelsetillägg till fakturan med underskrift av handlaren, fru mjn och mig själv kunde vi återvända till myndigheten för att få rätt registreringsbevis.

Ytterligare ett besök behövs om man säljer sin gamla bil. Naturligtvis måste man fylla i ett formulär även om detta som skall lämnas in till myndigheten.

Jag vet inte om man skall se all administration byråkrati som en arbetsmarknadsåtgärd för tjänstemän/kvinnor, men jag är inte förvånad över att Polen hittas först på plats 55 i Världsbankens Ease of doing business-index. Detta trots kraftiga förbättringar de senaste åren.

* Papper i plural. Vi fick en hög med dokument att lämna över - jag vet inte vad allt var.
** I det här fallet slapp man i alla fall själv ombesörja kopior. 

Andra bloggar om Polen, byråkrati

Är grafenforskning slöseri med pengar?

It's a miracle. Bild från
University of Maryland.

I en artikel på BBC kunde man nyligen läsa att en "very senior" brittisk professor menade att grafen är slöseri med pengar.

It might be useful to a few applications, he complained, but graphene will never be revolutionary: the technology is too limited - it is interesting but not a game changer.

Detta med tanke på att den brittiska regeringen satsat drygt 60 miljoner pund på ett nytt grafenforskningscenter i Manchester. I Nature* publicerade Novoselov och medarbetare nyligen en review-artikel om "A roadmap for graphene" där de inleder med raderna

Could graphene become the next disruptive technology, replacing some of the currently used materials and leading to new markets? Is it versatile enough to revolutionize many aspects of our life simultaneously? In terms of its properties, graphene certainly has the potential.

Positionerna känns igen från varje ny teknologi; det finns alltid optimisterna som lovar revolution och manna från himlen, och pessimisterna som suckar allt är bara luft. Efter att arbetat med flera tidigare mirakelmaterial som fullerener och kolnanorör har jag väl blivit lite luttrad**. Grafen, liksom kolnanorör, har många potentiella användningsområden. Hur många som kommer att bli verklighet återstår att se. Det finns många problem, inte minst med tillverkningen av högkvalitativt grafen, som måste lösas för att det skall bli möjligt, och ekonomiskt, att utnyttja materialets goda egenskaper. I sin roadmap förlägger Novoselov introduktionen av grafenbaserade logiska kretsar till efter 2025 och exotiska applikationer som terahertzgeneratorer till ännu senare.

Jag skulle vara försiktig med att kalla forskning inom ett område med så mycket potential som grafen för ett slöseri med pengar. Om ens en liten del av de olika möjligheterna kan utnyttjas är det nog väl investerade medel. För övrigt är det väl nästan garanterat att de 60 miljonerna som investeras i grafencentret inte kommer att vara bara grafenforskning till godo. Mycket annan liknande forskning kommer att använda de resurser som finns i centret i form av kunnande och infrastruktur.

Däremot kanske man också skall vara försiktig med hur mycket man tror på de allra mest optimistiska utsagorna. Det är ju på sätt och vis en forskares uppgift att vara optimist - att jaga långsökta idéer och inte ge upp bara för att något är svårt. Men ibland kanske steget från hälsosam optimism till bilförsäljarentusiasm överskrids. Det är bra att komma ihåg att idag är grafen det sexigaste materialet i stan. Igår var det kolnanorör. Vad är det i morgon?

* Tyvärr bakom paywall, men som vanligt skickar jag en pdf till den som frågar.
** Fast jag hade ju rätt i min förutsägelse från 2007 att grafen skulle bli det nya stora forskningsområdet efter kolnanorör.

Andra bloggar om grafen, kolnanorör, nanoteknologi, nanovetenskap, vetenskap, forskning

Vad gör ni andra?

Nu i veckan anordnar institutet sitt årliga mikrosymposium* där alla forskare, via föredrag eller postrar, får visa vad de arbetat med det senaste året. Jag har alltid lite blandade känslor inför dylika arrangemang. Dels känns det som ett slöseri med tid. Det mesta som visas är jag inte intresserad av och det har ingen relevans för mitt arbete. Å andra sidan så är det kul och intressant att se vad folk gör, och jag upptäcker ofta något som jag kan ha nytta av för min egen forskning. För tyvärr är ju det där med internkommunikation väldigt svårt. Jag vet att det inte bara är här det är så, utan på alla andra ställen jag jobbat också.

Ofta har man dålig koll vad kollegorna i nästa korridor gör, för att inte tala om dem i grannhuset. I en artikel i Chemistry World (Building better chemistry, tyvärr bakom paywall) läste jag nyligen en artikel om hur man försöker överbygga det problemet, bokstavligen, när man designar nya labbyggnader. Genom att konstruera byggnader med genemsamma utrymmen som främjar möten mellan folk som inte nödvändigtvis jobbar tillsammans försöker man få igång de viktiga och oviktiga samtalen som kanske leder till nya idéer.

Kanjonen i MC2.

Jag vill minnas att jag hörde liknande tankar när man byggde det (då) nya MC2-huset på Chalmers. En stor öppen kanjon med sittplatser och whiteboard tavlor för spontana möten. Öppna fina kontors- och labbutrymmen. Jag vet inte om det ledde till så mycket möten, men jag såg sällan någon använda de ytorna. Men om byggnader kanske kan förena, så är det bestämt så att de kan dela. Vi har inte en ny modern kemibyggnad. Vårt institut är uppdelat på tre olika byggnader. Bara vår grupp och laserlabbet (som alltid är låst) håller till i vårt hus. Det gör att man kanske inte alltid känner sån gemenskap med de andra forskargrupperna. Så trots allt är väl mikrosymposiet en mestadels god idé.

Har ni förresten några exempel på riktigt bra byggnader från en gemenskapssyn? Eller riktigt dåliga?

* Fast mikro... det varar i tre dagar.

Rapporttider

Picture by Harald Groven.

Liksom inom många andra yrken är nyår rapporttid även inom akademin. Många av de polska forskningsfinansiärerna kräver årliga rapporter på vad man använt medlen till och vad som kommit ut av det i form av konferenspresentationer, artiklar, patent och dylikt. Och det är väl egentligen rimligt att man redogör för vad man hittat på för pengarna - jag förlorade dem på roulette i Wiesbaden är knappast en godtaglig förklaring. Som lycklig mottagare av forskningsmedel från Polens Nationella Vetenskapscentrum är det nu min "tur" att för första gången skriva årsrapport.

Det betyder genomgång av alla gamla fakturor, motivering varför saker behövdes, redovisning av löneutbetalningar. Försök att hitta de där få zlotysarna som alltid saknas/är för mycket. Plus att det allt skall skrivas på polska. Jag läser polska och talar det hjälpligt men jag skriver inte rapporter på språket. Alltså måste jag också be om hjälp med skrivandet. Inte nog med att rapporteringen är så tråkig att klockorna stannar. Att därtill behöva dra in någon annan det gör det resor värre.

Än så länge är det lite tid kvar innan deadline, så innan dess är det bara att se fram mot kvartalsrapporten till institutionens stora EU-projekt, och sedan årsrapporten till mitt andra projekt som är i juni istället för vid årsskiftet...

Andra bloggar om Forskning, vetenskap, forskningsadministration, byråkrati, Polen

Nytt år - nya tankar

Två saker märks tydligt med den här bloggen det senaste året: 1 Bloggfrekvensen har sjunkit drastiskt till ca två inlägg per månad. 2 Ämnet har nästan alltid varit någon text om Polen. Det blir svårare och svårare att skriva sådana. Dels för att jag skrivit ganska många redan och inte vill upprepa mig, dels för att efter fem år i landet ter det sig mindre "exotiskt" och mer "vanligt". Jag antar att det är det som gör att Sveriges Radio tar hem sina korrespondenter efter en tid - för att få in någon med en ny, klar blick.

Så, vad skriva om? En del polsk politik blir det nog i alla fall. Åtministone så länge PiS fortsätter att gå mig på nerverna, eller folk fortsätter kalla PO för liberalt. Men då vetenskapsbloggen Under Lagerbladet somnat in tänkte jag försöka lägga in lite mer av vetenskap här. Tanken är att försöka göra det lite mer personligt också. Inte så att det kommer att handla om min egen forskning, utan snarare att ge en liten blick in bakom kulisserna hur det är att vara forskare i steget mellan "ung" och senior, med ansvar för doktorander, masterstudenter, byråkrati och egen forskning. Mellan varven har jag också planer på att lyfta fram forskning jag tycker är intressant, rolig eller dum.

Jag hoppas att det här skall ge mig motivationen till en omstart, att lägga ner lite tid på bloggen igen mellan allt som nämndes ovan, fru, son, klättring och annat. Annars visar diagrammet till höger tydligt vart det är på väg.

Nå. Om det finns några läsare kvar så hoppas jag ni hänger med lite till.

Nu, nog förhalande. Jag har rapporter att skriva och ett manuskript att författa. 

eLife - ett experiment i Open Access

Jag hörde just på Guardian Science Weekly Podcast om ett nytt intressant initiativ vad gäller Open Access-publicering. Det är en ny tidskrift eLife som startats i samarbete mellan Howard Hughes Medical Institute, Max Planck Sällskapet och the Wellcome Trust samt flera andra forskningsfinansiärer. eLife skall utvecklas till en topptidskrift inom livsvetenskaperna för att konkurrera med publikationer som Science, Nature och Cell. Allt innehåll är Open Access med en CC-by-licens och kommer tills vidare att publiceras utan avgift.

Ett av målen med eLife är att det skall påskynda en utveckling mot OA genom att tvinga andra tidskrifter att följa efter. Det är välkommet. Nu tror jag inte att jag själv kommer att publicera i eLife inom överskådlig framtid. Dels forskar jag inte inom det aktuella området, dels så känner jag att det inte kryllar av potentiella Nature-artiklar i min publiceringslista. Men om det dyker upp en liknande tidskrift i mitt område, på min nivå, så skulle jag gärna publicera där. De främsta skälen till att jag publicerar i traditionella tidskrifter är: 1) att jag inte har råd att lägga 2-3000 USD för att publicera en artikel, 2) att det är ont om pålitliga OA-tidskrifter.

Just det andra skälet är något som ligger legitima nystartade OA-tidskrifter i fatet. Det finns en oerhörd mängd OA-tidskrifter där ute som bara fungerar som kassako för skrupellösa publicister. Jeffrey Beall publicerar en lista på s.k. "predatory publishers", många av de baserade i länder som Nigeria, Pakistan och Kina. Alla som har ett mail-konto på en vetenskapsinstitution har säkert, liksom jag, fått mängder av inbjudningar till att publicera artiklar i OA-tidskrifter mot hög avgift, eller t.o.m. blivit erbjudna att bli editors. Jag fick ett mail där jag föreslogs som editor för en sociologi-tidskrift!

I det ljuset är eLife en viktigt nyhet. Det är en OA-tidskrift som är stöttad av några av de tyngsta organisationerna inom vetenskapsvärlden. Det inger förtroende. Att eLife, liksom PLoS, försöker att komma bort från den trubbiga impact factorn, och istället ge metrik för varje enskild artikel är också positivt. Återstår att se om man kan övertyga andra att följa efter.

Dagens ord är czasopismo - tidskrift.

Andra bloggar om vetenskap, forskning, Open Access, eLife

Trotyl eller inte - en snabbkurs i analytisk kemi

Det slog ner som en bomb (f'låt) i pressen - Rzeczpospolita hade fått reda på att på den Tu-154 som störtade i Smolensk har rester av trotyl hittats. Det skulle alltså stödja Jarosław Kaczyńskis tes om att "olyckan" i Smolensk i själva verket var ett attentat där 96 människor mördats. Förutom spåren av trotyl som sägs hittats finns inga andra indicier som tyder på en explosion. Sättet planet brutits sönder på, brottytor, skadorna på offren,... allt tyder på en olycka så som tidigare rapporterats. Så, vad har hänt?

I förrgår gick den polske militäråklagaren ut i media och gav sin förklaring. Testerna som visat spår av trotyl utfördes med hjälp av en handhållen spektrometer. Det är utmärkt utrustning för en första analys för att välja ut intressanta prover som sedan gås igenom ordentligt i ett labb. Spektrometern har nämligen en ganska hög frekvens av så kallade "false positives", dvs där där man får ett positivt utfall (t.ex. spår av trotyl) där inget spår finns. För att närmare undersöka de utvalde proverna utför man noggrannare mätningar i ett labb. Det är dyra och tidskrävande tester - enligt uppgift mellan ett par och tio timmar per prov. Man har valt ut 250 prover, så analysresultat väntas först om ett halvår.

Åklagaren berättade att med den aktuella spektrometern hade man mätt trotyl även i skokräm, deodorant och en bit skinka. Upprört menade tillverkaren att deras apparatur minsann inte alls gav sådana fel. Inför rullande kamera visade han att hans smörgås minsann inte innehöll något TNT. I ett annat TV-program mätte man dock TNT i en deodorant.

I de olika nyhetsprogrammen har en rad professorer från olika universitet uttalat sig om att de aktuella resultaten egentligen inte betyder något alls. Det viktiga, förklarade Prof. Urbaniak från Kemiinstitutionen på Adam Mickiewicz-universitetet i Poznań, är koncentrationen av sprängämne. Om man bara finner spårmängder av TNT på vraket är det inte ett tecken på en explosion.

Tvärt om, menar jag. Med tanke på att det aktuella planet ofta användes till att transportera militär personal är väl spår av diverse sprängämnen snarare att förvänta. Därtill har man hittat spår av TNT i sätena på det förolyckade planets tvillingplan.

I tvn24 avslutade man reportaget med raden "för forskare är ett spår inte tillräckligt, men för en politiker räcker det mer än väl."

Dagens ord är chemia analityczna - analytisk kemi.

"Polen i historien"

Så fick jag äntligen läst förra årets julklappsbok, "Polen i historien" av Peter Johnsson (ISBN 9789173314169). Boken har fått lysande recensioner (t.ex i SVD där den bedöms som "mästerlig" och i Gunilla Lindbergs Webb-bulletinen: "Peter Johnssons storverk") så jag hade höga förväntningar. Förväntningar som bara till del infriades.

Johnssons beskrivning av Polens moderna historia är koncis och välformulerad och det är här bokens tyngdpunkt ligger. Den äldre historien, före 1900-talet, behandlas kortfattat och episodiskt. Det blir några nedslag om hur bilden av Polens grundande förändras, något om de polska-svenska kungarna och krigen, en lång vindlande text om Prins Gustav som gärna kunde blivit kortare... Johnsson gör upp med Peter Englunds bild av det svensk-polska kriget från "Den oövervinnerlige" i en hånfull text som kunde förpassats till noterna. Den som vill ha en djupare bild av Polens historia fram till 1900-talet hänvisas till Norman Davies storverk "God's Playground". Johnssons bok har en något missvisande titel - den handlar mer om Polens senaste århundrade än om dess plats i historien. Men här är "Polen i historien" å andra sidan mycket stark. Johnsson beskriver det fria Polen under 20- och 30-talen i en mindre gyllene glans än var som är normalt och puttar Piłsudskis gloria ordentligt på sned. Den tyska ockupationen är ganska kortfattat hanterad med visst fokus på hur svenskar hjälpte den polska underjordiska motståndsrörelsen, men så finns också så mycket annan litteratur att tillgå om den tiden, men det kommunistska systemets införande och de motsättningar som byggs upp under decennierna fram till dess fall är detaljerade.

"Polen i historien" har också många irriterande detaljer. En sak är den chockerande dåliga korrekturläsningen. I bland till den grad att det är svårt att förstå vad som menas. Några exempel:

S. 165 "Vicekanslerns ställdes inför rätt och blev inte bara avsattes ..." 
S. 167 "Denne krigare som härstammade från den litauiska lågadeln historieskrivning en av var en skicklig politiker ..."

Andra saker är svårare att förstå. T.ex. skriver Johnsson hur det Flygande universitet under kommunisttiden bygger på de underjordiska universitet och teatrar som verkade under den tyska ockupationen (ss 269-270). Visst, men det Flygande universitet är äldre än så. Det var verksamt redan under partitionstiden. En av de mest kända studenterna var Maria Skłodowska (senare Curie). Underjordisk verksamhet har en lång historia i Polen. Det vore väl ett förlåtligt förbiseende om det inte vore för just den typen av historisk förståelse som boken syftar.
Vidare kallar Johnsson Jaruzelskis utropande av krigstillstånd den 13 december 1981 för en kupp. Mycket kan man kalla det, men en kupp var det inte. Jaruzelski hade redan tidigt 1981 valts till premiärminister, så han försvarade statsmakten från upproriska element. Vad man än må tycka om den logiken så var det inte en militärkupp.
I kapitlet om omflyttningarna efter andra världskriget och om hur de boende i öst flyttade(s) västerut när tyskarna fördrevs kan man läsa:

Där tyskarna flyttades ut ur Polen flyttades [...] bl.a. [...] ukrainare in. [...] Biały Bor i nordvästra Polen [...] så långt från Ukraina, är det enda ställe i Polen där man idag kan hitta ett monument över Ukrainas store poet och språkförnyare Taras Sjevtjenko.

Taras Sjevtjenko (Szewczenko på polska)
i ett snöigt Warszawa.

Det är helt enkelt inte sant. Sedan 10 år står Sjevtjenko mellan gatorna Spacerowa och Goworka på min cykelväg till jobbet. Någon som Johnsson, som sedan 30 år är bosatt i Warszawa, borde inte ha kunnat missat det, om det inte är så att den delen av texten är skriven för länge sedan och inte uppdaterad.

Det är nämligen tydligt att boken är ett hopplock av texter skrivna under lång tid. Detta är särskilt tydligt i slutet där han går igenom det senaste årtiondets utveckling i Polen. I ett kapitel (s. 413) skriver han om "Polens nuvarande president, Aleksander Kwaśniewski" (president 1995-2005) för att i senare kapitel beröra flygkrashen i Smolensk och presidentvalet 2010. Den här delen av boken ger även intryck av att vara samling av tidigare texter som lags samman och bearbetats minimalt. Det förkommer exempelvis mycket upprepningar.

På det hela taget är "Polen i historien" en bra introduktion till Polen och dess historia, som fortfarande väger tungt i dagspolitiken och i kynnet. Peter Johnsson skriver bäst om tiden från självständighet till självständighet   som man kan uttrycka det så här på självständighetsdagens första timmar, dvs 1918-1989. Tiden innan behandlas ganska kortfattat och tiden efter ganska upphackat. Framförallt skulle boken mått bra av en bättre redaktör.

Dagens ord är niepodległość - självständighet, oavhängighet.

Nergals bibelrivning åter aktuell

För ett år sedan skrev jag om hur Adam Darski, också känd under artistnamnet Nergal, åtalats för att rivit en bibel på scen i samband med en konsert med sitt band Behemoth. Han friades till slut, mest på grund av att han hävdade att han inte hade för avsikt att såra någons känslor. Publiken på Behemotkonserter kanske inte domineras av kristna fundamentalister... eller gjorde inte. Fast, som man kunde läsa i en kommentar i Gazeta Wyborcza, är det svårt att tro att den som river en bibel och kallar katolska kyrkan för en mordisk kult inte förstår att det kommer att såra någons religiösa känslor.

Nu har Polens högsta domstol (SN) vägt in i fallet. Domarna underkänner den lägre instansens friande dom och sänder tillbaka fallet till regionsdomstolen i Gdańsk. SN skriver att man kan vara skyldig till ett brott mot 196 paragrafen (som är det aktuella förbudet mot att "såra någons religiösa känslor") även om man inte hade för avsikt att såra någon om man kan ansetts förstått att materialet/handlingen kan spridas och på så sätt vara sårande. SN menar nu att det är upp till domstolen i Gdańsk att överväga om det aktuella fallet är grovt nog för att motivera den inskränkning i yttrande- och den artistiska friheten som paragraf 196 innebär.

Jag skulle gissa att de kommer fram till att så är fallet. Doda dömdes ju nyligen till 5000 zloty böter för att kallat bibelns författare " fulla på vin och rökande någon ört". Även hon försökte med försvaret att hon inte hade för avsikt att såra någon.

I debatten har nu även EU-kommissionen blandat sig i. De säger i ett skriftligt uttalande att visserligen är hädelselagar en nationell angelägenhet, men det finns internationella avtal som Polen skrivit under (i synnerhet Europeisk konventionen om mänskliga rättigheter) som försvarar rätten till att uttrycka åsikter som "sårar, chockar eller besvärar".

Inte för inte har fallet kallats Polens Pussy Riot-rättegång. Nergal riskerar upp till två års fängelse, men det är ingen som tror att kommer att dömas till mer än böter. Men parallellen, avvägandet mellan yttrandefrihet och andra lagar finns där.

Naturligtvis är den kristna högern (eller kristsocialisterna som en släkting kallar dem) i PiS nöjda med SNs utslag. Ryszard Nowak, f.d. parlamentsledamot för PiS, kallar utslaget historisk och menar att SN visar att även konstnärer har gränser som inte får överskridas.

Att jag tycker att hädelselagar är lika otidsenliga som inkvisitionen är väl ingen hemlighet. Att inte få "såra någons [religiösa] känslor" är väl den mjukaste av alla gummiparagrafer man kan tänka sig. Det är ju alltid någon som blir sårad av nästan allting! Och varför skall religion ha en särställning i lagstiftningen? Om folk nu vill tro på Gud, tomtar, asar eller osynliga enhörningar så låt dem göra det. Men tvinga inte resten av oss att "respektera" det på något sätt. Jag antar att det finns en anledning att Eddie Izzards turné inte tar honom till Polen...

Dagens ord är Sąd Najwyższy - högsta domstolen (som inte är samma som konstitutionsdomstolen).

Föräldraledighet i Polen

Efter just avslutad pappaledighet tänkte jag att det kan vara läge att reflektera över det där med föräldraledighet. Som reglerna ser ut nu i Polen är 20 veckors betald föräldraledighet obligatorisk att ta ut direkt efter födseln. Efter 14 veckor är det möjligt för pappan att ta över. Därutöver finns möjlighet att ta ut upp till 4 veckors mammaledighet och 2 veckors pappaledighet under barnets första levnadsår. Summa 26 veckor - ett halvt år. Utöver detta har mamman rätt att ta ut upp till två års obetald ledighet.

I sin exposé (typ regeringsförklaring) förra veckan uppgav premiärminister Tusk att regeringen har för avsikt att nästa år förlänga ledigheten till ett år. Tusk kritiserades snabbt av oppositionen för att det inte var längden på föräldraledigheten som var det allvarligaste problemet, utan snarare bristen på dagisplatser efteråt*. Där har de en poäng. Enligt mig är just bristen på dagisplatser ett mer akut problem än att förlänga föräldraledigheten ett halvår. Det är oerhört svårt att få (statlig) dagisplats för små barn. Naturligtvis finns privata alternativ, men de är i allmänhet så dyra att det för majoriteten av föräldrarna inte lönar sig. Det är helt enkelt billigare att mamma (som vanligen tjänar minst) stannar hemma. För oss, och många andra polacker, heter lösningen istället mormor.

För oss, som forskare, hade det ändå varit svårt att vara hemma ett helt år. Särskilt som reglerna är ganska rigida och inte tillåter att man blandar ledigheten som man vill. Fru mjn blev ledare för sin egen forskargrupp från 1 januari i år, en dryg vecka efter sonens födelse, så att leda gruppens arbete hemifrån och samtidigt ta hand om sonen var en utmaning. Tyvärr blev det också så att de sista sex veckorna som jag kunde tagit ut hamnade i mammas knä. Då jag till största delen är betald av externa projekt skulle vi förlora för mycket pengar på att jag stannade hemma. Fru mjn, som ändå tjänar mer än jag, kunde få nästan hela sin lön även under mammaledigheten.

För att summera: Jämfört med Sverige är den polska föräldraledigheten kort. Men i det här fallet har oppositionen rätt (hmm, jag håller med PiS... det här känns ovant) att det är mer bråttom att ge tillgång till dagisplatser än att förlänga föräldraledigheten. Det är också viktigt att man gör det enklare att blanda föräldraledigheten som man vill, t.ex. att arbeta varannan vecka e.dyl.

* Som ett intressant sidospår kan man nämna den fullkomligt idiotiska kommentaren från från SLDs Dariusz Joński om sportminister Joanna Mucha. Det går rykten i skvallerpressen om att Mucha, som efter fiaskot med den uppskjutna matchen mot England har avgångskrav haglande mot sig, är gravid. Joński uppmanade henne att

Tym bardziej, jeśli jest w ciąży, nie ma czasu i chce się zająć ciążą, a później swoim dzieckiem, tym szybciej powinna złożyć rezygnację i kibicować z boku.

Än mer om hon är gravid, och inte har tid utan skall ta hand om graviditeten och sedan sitt barn, bör hon snabbt lämna in sin avskedsansökan och stödja/hurra från kanten.

Joński hintade och om att "snacket i korridorerna [i parlamentet]" är att anledningen till att regeringen vill förlänga föräldraledigheten är att Tusk tar hand om de sina... Joński har rätteligen blivit rundligt kritiserad och tvingats att be Mucha om ursäkt och pudla ordentligt.

Dagens ord är urlop macierzyński/tacierzyński - mamma-/pappaledighet

Nobeldags igen

Det är den tiden på året igen - när världens ögon för ett tag riktas mot Stockholm och de årliga Nobelprisutnämningarna. Under flera år var jag duktig på att gissa fysikpriset, men de senaste två åren har det blivit fiasko. Jag missade både grafen, som jag trodde skulle få priset, men inte så snabbt och förra årets supernovor. Egentligen skulle jag ju bara kunna återposta förra årets gissningar - de står sig i år också. Men, likt @KarinBojs, vill jag i år ändra ordningen och gissa på ett pris till Anton Zeilinger i Wien. Han har gjort så mycket coola kvantfysikexperiment att han borde kunna få priset för lång och trogen tjänst (kolla in publikationslistan). Bland annat har de i år lyckats skicka information via kvantsammanflätning 143 km genom luften mellan två kanarieöar. Han får troligen dela priset med Alain Aspect och John Clauser.

Vill man gå för ett teoripris är det återigen Aharonov och Berry som är lågoddsarna. Eftersom förra året bjöd på ett astronomipris så är det inte troligt att polacken Wolszczan et al. är aktuella i år. Jag brukar annars ha med den gissningen, och den blir mer och mer aktuell ju fler nya extrasolära planeter som trillar in. 

För övrigt är metamaterial fortfarande ett roligt ämne att ge pris. 

Och nej, av många anledningar tror jag inte på Peter Higgs i år. Inte minst för att 1) nomineringstiden går ut redan i början av året, och 2) de försiktiga generalerna på CERN har inte sagt att man upptäckt Higgsbosonen, utan bara en partikel som liknar den. Fler mätningar behövs för att verkligen spika att det är Higgs.

När det gäller kemi så är jag återigen benägen att passa. Såg att Bojs skriver om bl.a. Allen Bard. Honom har jag nämnt några år nu. Som arbetande i en elektrokemigrupp hade det varit ett roligt pris, men jag tror inte riktigt på det. Några andra specifika idéer har jag inte... Venter? Grätzel? Fan vet...

För den som tycker att vi ägnar för mycket tid och energi på Nobelprisen så kan lyssna på vad alla fysikers idol (ok, förutom Sagan) Feynman tyckte om det: 

 Men det sagt så spelar Nobelprisen en mycket viktigare roll än att belöna forskare. Under Nobelveckan diskuteras vetenskap och forskning i media som aldrig annars. Det ger oss en chans att lyfta fram och förklara forskning till folk som annars inte varit intresserade. Så, sorry Feynman, men priset är inte till för dig, utan för oss.

Andra bloggar om Nobelpris, forskning, vetenskap, fysikpriset.

Den fantastiska polska anonymiteten

I polsk press och TV är folk som åtalats eller är misstänkta för brott oftast "anonyma". Dvs de hänvisas till som Marcin P. eller Katarzyna W. De två namnen är sådana som alla i Polen känner till; den förre är Marcin Plichta chef för investmentbanken Amber Gold som kursade. Han valsade runt med fullt namn i tidningarna i veckor (t.ex en sökning på hans namn på Gazeta.pl ger nästan 300 träffar), men nu när han åtalats skriver man bara om honom som Marcin P. Samma sak med Katarzyna W., mamma till bäbisen Magda som försvann i Sosnowiec. När Magda var försvunnen var Kasia Waśniewska och hennes man ständigt i press och TV för att vädja om hjälp att hitta dottern. När mamman sedan åtalades för mord på dottern* blev hon genast Katarzyna W. Men anonymiteten går inte djupare än att vissa artiklar med namnet Katarzyna W. länkar till sådana där hon omnämns med hela namnet (t.ex här till här).

Visst är det två extrema exempel, men väldigt ofta är personer så lätt indentifierbara att anonymiteten bara är en löjlig charad. Till exempel i ett fall när en borgmästare i en liten stad åtalades. I tidningen skrev man att den åtalade var borgmästare och i vilken stad... men, man skrev bara ut hans efternamnsinitial.

En charad är också de "maskerade" fotografierna på åtalade eller gripna. Tydligen är ögonen magiska, för en liten svart rektangel över dem hjälper för att garantera att ingen kan kännas igen. Ett exempel nedan - den garanterat anonyme Marcin P.

Har ingen aning om vem det är... Jag känner ingen med svart rektangel över ögonen.

* Hon har nu släppts ur arresten och hela historien, med all smutskastning, hat och tvärsäkra uttalanden - med detektiv Rutkowski (asshole-in-chief) i förgrunden, är i sig intressant. Det skall bli intressant att se vad som händer med åtalet, och hur det hela slutar. 

Tatrabergen i semestertider

Så var det gjort! Vi har varit i Tatrabergen på semestern. Visserligen har vi varit förr i Tatry, men alltid under lågsäsong. Men nu, med mina föräldrar, svärmor, syskonbarn och vår lille Max så blev det mitt i semestertider - för första och sista gången. Alla är där. Därtill bestämde vi oss för att göra det där som alla måste göra - gå till Morskie Oko, Dolina Koscieliska och ta liften upp till Kasprowy Wierch. Alternativen när man släpar runt barnvagn, om än terrängående är inte så många. Nedan följer en kort fotoessä om ensamheten i bergen... Klicka på bilderna för större format.

Det började på väg till Morskie Oko och bilkön. Vi blev omkörda av en treåring till fots.

En liten del av de minibussar som väntade vid parkeringen där leden till Morskie Oko börjar.

På "motorvägen" upp till sjön.

Vi var inte ensamma på stigen.

Inte heller var vi ensamma om att gå ner och känna på det kalla, kristallklara vattnet.

Andra dagen - Dolina Koscieliska. Vi anade oråd redan när vi behövde stå i kö för att komma in i nationalparken. Det var rätt mycket folk längs vägen också.

Systerdottern (fru mjn:s syster) ville att vi skulle gå genom den kända frusna grottan (Jaskinia Mroźna). När vi såg kön ändrade vi oss. Det blev inget grottbesök.

Det blev heller ingen liftfärd till Kasprowy Wierch. Kön var minst tre timmar.

Istället för att köa gick vi den relativt tomma och vackra Ścieżka nad Reglami. Max satt glad i en bärsjal hela vägen.

Trots detta rekommenderar jag starkt ett besök i Tatrabergen för den som gillar vandring eller klättring. Det kan dock vara värt att undvika besök i juli och augusti när turistsäsongen är som mest intensiv.

Dagens ord är tłok - trängsel.

Vykort från landet

Byns affär.

Spenderade helgen ute på landet hos babcia. Babcias by är nästan arketypisk för polsk landsbygd; byggd längs med en väg, 300 invånare, kyrka, två små affärer. Huvudsysselsättningen är jordbruk, mestadels småbruk, även om en del annan verksamhet kommit till bygden. En stor del av Europas champinjoner odlas i växthus i området, och det sysselsätter många. Under de senaste åren har man tydligt sett hur regionen utvecklas - till stor det med hjälp av EU-pengar. Det byggs nytt, renoveras. Det betyder så klart inte att man kommit bort från de problem som alla liknande byar brottas med; arbetslösheten är hög; befolkningen åldras, även om det i babcias by finns en hel del ungdomar; alkoholism är utbrett - lördag morgon utanför affären sitter alltid en grupp och ölar - andra dricker hemma. Men bilden är mycket mer positiv än för bara några år sedan.

Den gamla herrgården togs över av Röda armén till fältsjukhus -44. 1945 styckades ägorna upp och herrgården förföll. Sedan 50-talet är det byns grundskola.

 

En fin cykelled går över fälten och genom skogarna med informationstavlor om vilka djur och växter man kan få se på vägen. Leden verkar mycket sparsamt använd, men är utmärkt som en utflykt under dagen. Speciellt när det som den här sommaren varit dryga 30 grader långa tider. Då svalkar det åtminstone lite i skogen.
Följer man cykelleden till dess ände hamnar man till slut nere vid Bug, den stora floden som i söder är gränsflod mellan Polen och Ukraina och Polen och Vitryssland. Här har den svängt västerut och korsar östra Polen för att till slut flyta ut i Narew, strax norr om Warszawa.

Genom Rusków, babcias by flyter också en flod, eller snarare en å - Toczna. Den flyter ut i Bug just vid träden i till vänster i bilden ovan. Toczna är liten - några meter bred, och kanske som mest en meter djup. Tillräckligt för att tvinga cyklister till långa omvägar.

Toczna, alldeles i närheten av Bug.

Dagens ord är wieś - by.

Polska talibaner

Polska talibaner - det var en av många kommentarer, just den från Ruch Palikota, på PiS senaste utspel om provrörsbefruktning (IVF). Att PiS, tillsammans med den katolska kyrkan är motståndare till IVF är klart sedan länge. Men nu har de gått och blivit skogstokiga på riktigt. I ett utkast till en lag (som har mindre chans att gå igenom parlamentet än en snöboll i helvetet) föreslår man att IVF skall totalförbjudas och att den som ändå genomför proceduren skall kunna dömas till upp till två års fängelse. I ett annat förslag skriver man att varje ingrepp i det mänskliga genomet, såsom kloning eller genterapi (antar jag?), skall ge mellan 3 månader och fem års fängelse. Hälsominister Bartosz Arłukowicz kommenterade det med att

Att höra från en före detta hälsominister att man vill straffa folk för att de vill ha barn, för att de vill behandla en sjukdom, infertilitet, och använda en metod för vilken upphovsmannen fick Nobelpriset, det rör sig vid så absurda gränser att det är svårt att tro.

IVF-utspelet kommer samtidigt som BBC rapporterar om att sedan Louise Brown 1978 har nu 5 miljoner provrörsbarn fötts i världen. Eftersom ett av dem är min son är jag knappast neutral i frågan så att PiS förslag bara ökar min avsky för det partiet till nivåer som ligger bortom förakt är kanske inte förvånande. Jaroslaw Kaczynski menar att PiS med förslaget representerar majoriteten och kyrkans åsikt. Det kan så vara, men i alla fall i relativt liberala Radio TOK FM läsekrets (som är knutet till Gazeta Wyborcza) är den åsikten i stor minoritet. Likaså i en opinionsundersökning i polska Newsweek från 2010 som visar att knappt 70% av polacker tycker att IVF inte bara skall vara tillåtet utan också betalas av den allmänna sjukförsäkringen.


Kaczynski menar att PiS med förslaget vill understryka att IVF, en metod han kallar multipel abort och mord, är oacceptabelt. Han säger förvisso att straffet "kan diskuteras", vilket fått vissa kommentatorer att se det som en taktik för att få fram en "kompromisslösning" liknande den med aborter. Dvs IVF skall i princip vara tillåtet under vissa, strikt begränsade förhållanden. Fast även kommentatorer nära PiS menar att det här är att skjuta sig i foten. Sådan radikalism skrämmer bort moderata väljare. 

Själv kan jag inte förstå hur någon, ens någorlunda moderat väljare, kan överväga att rösta för PiS. Från att varit ett mycket konservativt men ändå normalt parti har man gått till att leva på populism, kristen fundamentalism och allehanda konspirationsteorier. Jag kan inte säga att jag någonsin haft mycket till övers för PiS, men på senaste tiden har de blivit helt galna.

Dagens ord är oszołomy - galenpannor, tokar, (eng. lunatics).

Andra bloggar om Polen, in vitro, IVF, provrörsbefruktning, religion

Bullshit cubed

Hade glömt att posta det här guldkornet jag såg i Singapore Airlines inflight shoppingkatalog.

 

"Infrared ray energy-releasing elements" är det allt som är över 0K?

Lägenhetsköp - en övning i tålamod

Jag minns när jag köpte en lägenhet i Göteborg för snart tio år sedan. Efter att gått till banken och försäkrat mig om att jag skulle kunna få lån började jag leta. När jag hittade lägenheten jag ville köpa tog jag, beväpnad med lånelöftet, kontakt med mäklaren. Hos mäklaren skrev vi kontrakt och banken förde över pengar till säljarna. Hela processen (undantaget själva lägenhetsletandet) tog en dryg vecka.

Lite naivt trodde jag att det skulle fungera liknande här. Idag, när vi hämtat ut nycklarna till vår nya lya, vet jag att det inte är så. Byråkratin måste ha sin andel. Det började likadant - vi gick till banken för att få reda på om vi får lån och till vilken kostnad. Det visar sig snabbt att trots riskerna att ha lån i en annan valuta än den man tjänar pengar i så var det inget tal om att ta lån i zloty. Skillnaden i ränta mellan dryga 6% i zloty och ca 3% i euro gör stor skillnad.

När man hittat sina drömmars* lägenhet gör man upp om möte med mäklaren. Tittar på lägenheten. Vi hade tur och var enda spekulanter, så det blev ingen budgivning. När priset är överenskommet skriver man ett förkontrakt där man förbinder sig att köpa lägenheten och betala en viss del, ofta 5-10% av priset, som garant för att man inte backar ur. Med förkontraktet i handen kan man gå tillbaka till banken och ansöka om sitt lån. Sedan väntar man. Att administrera ett hypotekslån tar runt en månad. Under tiden fixar lägenhetsinnehavaren papper som visar att hyran är betald, att inga lån finns och så vidare.

När krediten är godkänd träffas man tillsammans med säljaren och mäklaren hos en notarie för att skriva kontrakt. Notarien, som vet att ta betalt, formulerar kontraktet och ser till att det lämnas in till regionsdomstolen. När detta är gjort kan man gå till domstolen för att hämta ut ett papper på att hypoteksakten är registrerad. Eftersom polska domstolar fungerar lika snabbt som andra polska myndigheter så blir man gärna sittande i några timmar (under normal arbetstid...). Med pappret från domstolen kan man återigen bege sig till banken så den kan verkställa lånet och föra över pengarna till säljaren - det tar upp till en vecka.

Först när säljaren fått in alla pengar på sitt konto träffas man igen, tillsammans med mäklaren, i den nya lägenheten för att nycklar skall lämnas över. Mäklaren för protokoll på nycklarnas överlämnande samt ställning på vatten- och gasmätare. Detta skrivs under... Sedan börjar man måla, möblera och flytta in... och fylla i rätt blanketter till skattemyndigheten.

Vad gäller priser på lägenheter i Warszawa så varierar de väldigt; från knappa 10000 kr / m² för lägenheter i ytterområden och i planeringsstadiet (dvs huset är inte byggt ännu) till över 40000 kr / m² i mer populära områden. Då skall man även ha i beräkningen att medellönen i Warszawa bara är ca hälften av den svenska.

I alla fall är vi nu, ca 2 månader efter processen inleddes, innehavare av en lägenhet i Warszawa.

Dagens ord är mieszkanie - lägenhet till skillnad från apartament som är mer av en paradvåning (även om många developers kallar sina ganska ordinära lägenheter för apartamenty.

* Nedskalade med en dos realism.

Smolensk - andra årsdagen

I dag är det två år sedan olyckan i Smoleńsk. Två år av bråk om vad som hände, vem som bär ansvaret, vilken Polens framtid är, om kors, om Ryssland, om ... allt. Att påstå att Smole ń sk var en splittrande händelse är nog en av tidernas underdrifter. Jag vet att det finns läsare av den här bloggen som tycker att jag är alltför kritisk till Jarosław Kaczyński, men i fallet Smoleńsk kan jag faktiskt inte se några förmildrande omständigheter.

Kaczyński har sedan olyckan utnyttjat den hänsynslöst till att dela upp landet i ett vi och ett dem. Vi som står upp för Polen, vi goda katoliker, vi patrioter, vi som inte låter oss bedras, och de - de som köpt Rysslands lögner, eller som illvilligt sprider de vidare för att främja sina egna intressen. I den senare gruppen hamnar naturligtvis Kaczyńskis hatobjekt nummer ett - premiärminister Tusk, men i dagarna även Ziobro, som ledde Solidarna Polskas uttåg ur PiS. Och alla andra som inte köper Kaczyńskis världsbild.

Det har lett till att vi hade en grupp fanatiker som i veckor "försvarare" ett kors utanför presidentpalatset. Att det finns en stor grupp av polacker som är övertygade om att det var ett ryskt attentat mot den polske presidenten. Att kyrkan, framförallt i mindre orter, glatt kopplar Smolensk och Katyn och håller gemensamma minnesmässor, som om de var händelser i samma kategori (dvs medvetna massakrer på polska patrioter och katoliker). Nej, Smolensk är ett lågvattenmärke i polsk nutidshistoria. Inte bara för att det var en tragedi i sig själv utan för den tragedi skrupellösa politiker har gjort det till. För den som vill se hur polariserat landet är rekommenderar jag artiklarna "De verkliga lögnerna om Smolensk" ur Gazeta Wyborcza och "En historia av lögner om Smolensk" ur Rzeczspospolita. Google translateversionerna är läsbara.

Gravlyktor på gatan efter Smolenskolyckan

Jag cyklade förbi presidentpalatset på vägen hem och tog ett par bilder att folksamlingen där utanför när Kaczyński höll tal. Två efter det att gatan täcktes av lyktor som hudratusentals genuint sörjande polacker ställde ut stod nu en samling på några tusen personer med flaggor som jublande lyssnade till Kaczyński när han förklarade att allt var fel i Polen nu, att regeringen var skamlig, hur myndigheterna förolämpade och förödmjukade offrens familjer. Att det vara bara om de - högern* - höll samman som de kunde besegra det onda. Extra högt jubel blev det när han tackade Fader Rydzyk, Radio Maryja och Gazeta Polska för att deras stöd och godhet...

Folk lyssnar på Kaczynskis tal på andra årsdagen av Smolenskolyckan.

Dagens ord är rocznica - årsdag.


 * Den polska typen av höger - moralkonservativ och ekonomiskt vänster.

När skall man gå i pension?

En våldsam debatt pågår de senaste månaderna över regeringens planer på att successivt höja pensionsåldern från dagens 60 65 år för män och 55 60 för kvinnor till 67 år. (Det låter kanske inte som en stor förändring, men så många grupper får gå tidigare att medelpensionsåldern är under 60.)
Fackföreningen solidaritet och PiS, som numera är oskiljaktiga, är starka motståndare till idén. Solidaritet kräver en folkomröstning om reformen. Under parollen vi vill inte arbeta till graven har man samlat in nästan 2 miljoner underskrifter till stöd för folkomröstningen. Eftersom frågan som ställs i alla opinionsundersökningar är "tycker du att pensionsåldern skall höjas till 67 år?" så är naturligtvis en stor majoritet mot förslaget. Men det beror ju på att ingen av regeringens kritiker kommer med några motförslag eller vill debattera hur man skall få systemet att överleva.

På sätt och vis är det ju svårt att vara emot en folkomröstning - att verkligen låta folket säga sitt. Men tyvärr är det ju sällan komplikationerna kommer fram i sådana debatter. Och Solidaritets och PiS negativism skulle göra en pensionsomröstning till en synnerligen smutsig affär.

Det är sedan länge uppenbart att Polen måste förändras. Arvet från socialisttiden med tidiga pensioner, i vissa fall efter redan 15-20 års tjänst, i kombination med en katastrofalt låg födelsefrekvens gör att systemet helt enkelt inte är hållbart. Jag skrev en lång, läsvärd bloggpost om det redan för fyra år sedan.

Men kanske kan man se lite hopp i att Tusk för en gångs skull visar lite hårdnackad beslutsamhet. Och det verkar, efter många veckors förhandlingar, som om regeringen kanske kan gå stärkt ur striden. Läsvärt inlägg om detta i The Economists Centraleuropa-blogg. Det intressanta är att den länkade artikeln skrevs för två veckor sedan och situationen är mer eller mindre densamma.

Dagens ord är referendum.

UPPDATERING: Se även en intressant artikel i veckas Economist: Tusk take two

Grillsäsong

Våren kom lika överraskande i år som den brukar. Efter en riktigt kall senvinter fick vi plötsligt en vecka med sol och värme. I går hade vi 17 grader. Med det fina vädret snabbstartade också grillsäsongen. Efter en lång vinter var suget efter eld, korv och öl i det fria oemotståndligt. I Powsin Park Kultury strax söder om Warszawa låg röken tät över grillplatserna - bokstavligen.

Grill, grill, grill, grill...

Vi kan väl lugnt säga att vi inte var ensamma som begett oss till Powsin för att njuta av det fina vädret och en promenad med Max. Begav man sig bara lite bortanför den mest populära grillängen kunde man dock vandra relativt ostört och lyssna på fågelsång plandat med flygplansmotorer. Powsin och den angränsande Las Kabaty (Kabatyskogen), ligger under inflygningsbanan till Warszawas flygplats. Inte så nära att det direkt stör, men nära nog för att höras.

En del grupper på grillängen hade tagit med sig grillar, men för det flesta var det vedeld som gällde. Jag antar att närområdet är helt länsat på lämpliga grenar och kvistar vid det här laget. Det verkar som om väktarna som traskar omkring i området valde att se mellan fingrarna för grillandet. Att bryta mot regler är en polsk nationalsport och ett litet eldningsförbud tillåts inte stå emellan en vårystrig polack och hans första grill för säsongen.

Förbjudet att elda :)

Dagens ord är ognisko - lägereld.

Feminina titlar

Ministra Mucha

Joanna Mucha har inte haft det så lätt på sistone; som ung kvinna var hon inte stereotypen för sportministeriet. Sedan, som alldeles nybakad minister hamnade all slags problem med korruptionsmisstankar och förseningar i samband med EM-förberedelserna i hennes knä.

I förrgår höjde hon ett och annat ögonbryn när hon som gäst hos Tomasz Lis på fråga svarade att hon föredrog att tituleras "pani ministra" i stället för det normala "pani minister". Anledningen är att minister är den maskulina formen av yrkestiteln - någon etablerad feminin form finns inte. I svenskan finns de flest (yrkes)titlar bara i manlig form och för en del är det så även i polskan - dyrektor, profesor, presydent - men för de flesta finns en maskulin och en feminin form - lekarz/lekarka (läkare), woźny/woźna (vaktmästare)... Intressant är att doktorant/ka finns i två former, medan doktor bara i en.

Ministra Mucha ville med användandet av den titeln understryka att minister är ett yrke även för kvinnor, eller som hon skriver på sin blogg: 

Swego czasu Barbara Labuda była wyśmiewana za to, że promowała sformułowanie "pani posłanka" zamiast "pani poseł". Dziś już to nikogo nie dziwi. Zgadzam się z Magdaleną Środą, która mówi, że zmiana mentalności zaczyna się od języka. Właśnie dlatego - zapytana przez prowadzącego wywiad - poprosiłam o formę "ministra". Zrobiłam to w imieniu polskich kobiet i zniosę falę rozbawienia wśród mężczyzn.

På sin tid blev Barbara Labuda utskrattad för att hon förespråkade formen "pani posłanka" (fru parlamentsledamotinna) istället för "pani poseł" (fru parlamentsledamot). Idag tycker ingen det är konstigt. Jag håller med Magdalena Środa som säger att mental förändring börjar med språket. Just därför - tillfrågad av intervjuaren - bad jag om formen "ministra" Jag gjorde det för de polska kvinnorna och jag kan ta en våg av skratt från männen.

Naturligtvis har det blivit diskussion om Muchas val av titel. En del av de som kommit till tals har försvarat det. De flesta verkar tycka att det låter löjligt eller lustigt. Donald Tusk förklarade att han tänker fortsätta använda formen pani minister.

Pani minister jest jednym z nielicznych członków rządu, czy członkiń rządu - bo trzeba być ostrożnym - z którą jestem na per pani, per pan. [...] Ale mówię pani minister.

Fru ministern är en av få regeringsmedlemmar, eller regeringsmedleminnor - för man bör vara noggrann - som jag är pani/pan med. [...] Men jag säger pani minister.

Uttalandet, som är lite drygt, väcker även frågan om vem, Tusk eller Mucha, som insisterar på den formella titeln och inte någon mer familjär form. Professor Jerzy Bralcyk som leder radioprogrammet Ord om ord, menar att det är visserligen en korrekt form, men knappast en acceptabel. "Man kan slåss med språket, men inte misshandla det", uttrycker han sig. En annan språkvetare (kan inte hitta artikeln nu) menar att ministra inte är grammatiskt korrekt utan att det borde vara ministerka. Jag känner inte riktigt att jag kan ge mig in i den debatten.

Men i sak, även om det tar emot, håller jag med Mucha på ett sätt - en femininform av ord som t.ex. minister, premier eller profesor visar att det är yrken som kvinnor förväntas ha. Å andra sidan är det kanske inte så lyckat att ha olika former så att den som är underrepresenterad i en grupp genast blir identifierad med sitt kön. Det bästa vore kanske att för alla titlar adoptera en könsneutral form, en hen. Då skulle man också komma undan de horribla omskrivningarna man hittar i tyska platsannonser som VerkäuferIn.

Dagens ord är naturligtvis ministra.

Andra bloggar om språk, Polen, polska, hen, feminism, könsneutralitet.